nu börjas det igen. jag har börjat skriva på andra delen haha. :)
"inte utan dig" ska den ju heta. för er som inte vet de så har jag börjat på en bok, eller något liknande. ni kan läsa första delen i kategorin "iiiiida skriver eheh" typ.

nu har jag då fått till något som kan likna en början på andra delen.
så ah, here we gooooo <:

"Inte utan dig.

Trots att världen stannade för mig, den dagen då Vanessa svek mig, så fortsätter tiden gå för alla andra. Men jag är kvar på samma plats, vid samma tidpunkt. Och jag har kvar samma känsla, samma smärta. Jag är rädd att jag aldrig ska kunna bli lycklig, aldrig känna sann glädje. Men mest av allt är jag rädd för människan. Vad är vi för varelser egentligen, som skadar varandra, njuter när andra mår dåligt, avundas andras framgångar och gör allt för att förstöra? Många tycker säkert inte såhär om sig själva, men om man ser på varje enskild person, så jo. Det är vi, det är vad vi är och vad vi har blivit. Någon gång har du skadat eller sårat någon djupt. Någonstans inuti dig har du någon gång njutit när någon annan mått dåligt. Och du skulle bara våga förneka att du aldrig någonsin blivit avundsjuk på någon annans framgång. Det sista, att människan gör allt för att förstöra, kanske är en överdrift från min sida. Fast jag uppfattar det på det viset, i mitt liv råkar det vara så. Om man tänker efter, så borde det vara illa nog. Tänk dig att en person mitt ibland alla lyckliga människor känner med hela sin själ att hennes värld rasar samman. Hon känner att alla sviker, att det inte går att lita på någon och att alla människor runtomkring henne har vigt sina liv åt att förstöra hennes. Försök föreställa dig hur det är när du måste stå på dina egna ben, trots att du tappar balansen. Ingen i din närhet är intresserad av att vara ditt stöd, du har ingen att luta dig mot när du håller på att falla. Trots att dina tårar rinner, ditt hjärta skriker och själen har gett upp så finns det ingenting annat att göra än att fortsätta kämpa. När mobbing och allmän ensamhet har gått så långt börjar man tappa hoppet om mänskligheten. Jag har tappat tron och den lilla gnutta ljus jag hade. Fram tills Vanessas svek trodde jag att det fanns goda människor också. Men även långt inne i varje ljusa, glädjespridande individ finns det mörka fläckar av ondska. Det är inte dem jag klandrar, allt är omgivningens fel. Världen vi lever i är fel. Någonstans i den tjocka muren som skiljer gott från ont har någonting gått fruktansvärt fel. I dagens samhälle finns det ingen tydlig gräns, människor har ingen tydlig bild av vad som är rätt eller fel. Vad som är fel i någons ögon är rätt i någon annans, tro mig. Jag skäms enormt mycket över hur lång tid det tog innan jag insåg att det alla gör mot mig är fel. Men jag har faktiskt min omgivning att skylla på, det har aldrig varit någon som satt ner foten för den här mobbingen. Mobbingen är en eld som ingen vågar trampa på, ingen vågar släcka den. De är väl rädda för att se vad som brunnit ned. Istället lägger de på mer ved, får elden att växa och bli större.

Det var en vanlig skoldag, lika hemsk som alla andra. Åtminstone trodde jag det. Som vanligt försökte eleverna överträffa varandra med att göra värre och värre saker mot mig. Men idag hände den värsta grejen på länge. En pojke i klassen över mig fick i uppdrag att trycka en glödande cigarett mot min arm. Alla hade samlats runt om mig och pojken när han höll fast mig. Jag klarade inte av att se på skaran av onda människor runtomkring mig, så jag vred på huvudet och såg ner på asfalten. Men de onda elevernas skor sparkade mot marken så att småsten träffade mitt ansikte. Utan att tänka vände jag impulsivt upp huvudet igen och såg på honom, rakt på honom. Där satt han med knäna mot mina armar för att hålla fast mig, trots att jag aldrig hade gjort motstånd. Där satt han med en glödande cigarett, som snart skulle tryckas mot min arm, trots att jag aldrig gjort honom något. Skaran med människor började ropa pojkens namn, hyllade honom och peppade honom att fortsätta plåga mig. Som om han gjort något bra började de hurra och applådera. Jag skrek också, precis som alla andra. Men jag skrek av smärta, en smärta så stark att jag för stunden önskade att jag bara kunde falla ner och dö på direkten. Tanken som for genom mitt huvud just när smärtan var som värst och jag skrek som högst var att jag lika gärna kunde varit en av de som stor runtom. Jag borde ha önskat att jag var en av dem, men det gjorde jag inte. En människa som saknar den empatin för en annan människa, som saknar modet att försvara en annan människa, det vill jag aldrig bli. Det borde finnas gränser, det borde finnas regler eller kanske en bruksanvisning för hur man beter sig. Om det fanns en bruksanvisning så har inte eleverna på denna skolan läst den. Som vanligt avbröts mina tankar, men inte av ett slag eller något annat denna gången. Det var en hand som ömt smekte min kind och en pojkes oroliga röst som sa;
“är du okej?”.
Jag såg mig omkring, det var det första jag gjorde. Antar att mina instinkter byggts upp efter all mobbing. Men det var ingen annan där, pojken drev nog inte med mig. Till sist vågade jag se på honom. Det var han, han som några minuter tidigare skadat mig enormt. Han som några minuter tidigare fått mig att skrika av smärta. Han som gjort vad som helst för den tid i rampljuset han fick, tiden som nu uppenbarligen var över. Där satt han nu, bredvid mig, och frågade om jag var okej. Vilket skämt. Men han verkade tydligen mena allvar, så det var bara att se honom i ögonen och svara.
“Nej, jag är inte okej. Men så långt som jag kan minnas har jag aldrig varit det, så det har antagligen ingen större betydelse för resten av världen.”
Blicken jag fick när jag hade uttalat de orden var ovärderlig. I hans ögon såg jag något som såg ut som… nej, det kan det inte vara. Jo, där var det. I hans ögon såg jag medlidande."

Jag känner att jag bara uppdaterar på kvällarna nu för tiden. Jaja, whatever.
Precis avslutat första delen.

"Ur dagboken.
Jag faller igen nu. Hon lurade mig, förrådde mig, övergav mig. Nu skäms jag något otroligt. Jag kan inte förstå att jag litade på henne så enkelt, hon är ju också människa. Man kan inte lita på någon annan än sig själv i den här världen. Vart den här världen än för mig så kommer alla runtom mig att svika, alltid. Just nu, i denna stund, så vet alla på hela skolan vad det står i min dagbok. Jag som trodde att Vanessa var annorlunda, men hon var precis som alla de andra. Hon kämpar också för att få hamna i rampljuset i någon sekund. Det är allt de bryr sig om, de blundar för vad de måste göra för att hamna där. Allt elakt de gjort glöms bort, bleknar väl av strålkastarna. Jag önskar att jag kunde göra det ogjort, att jag aldrig litat på Vanessa. Hela tiden ekar de i mitt huvud, Vanessas ord. Utan att blinka, helt omänskligt känslokallt klargjorde hon för mig att allting hade varit på låtsas. Att hon själv hade kommit på idén. Stolt och rak i ryggen gick hon ifrån mig sen, med alla de där efter sig. Svansen, kallar jag dem. Det är de som flockas efter den personen som gjort det mest extrema mot mig. Där springer de som fån i några minuter, tills nästa person konkurerar ut den förra. Jag tror inte att någon av dem inser att det är mer än bara ord, det de säger till mig. Och det är mer än bara elaka saker, det de gör mot mig. Jag tror inte att någon av dem inser hur ont det gör.
Aldrig förut har de lyckats skada mig så, så som de gjorde idag. Att bli sviken av världen är en sak, men att bli sviken av den som är världen för mig är så mycket värre. Det kanske inte finns någon som förstår. Man kan förlora tusen vänner som man egentligen inte står så nära, men att förlora den där speciella vännen. Det blir som att någon blåser ut ditt enda ljus, när det är kolsvart. Vad som lämnas kvar är bara ett tungt mörker och det blir nästintill omöjligt att hitta ut igen. Där står jag nu, mitt i mörkret, utan ljus. Jag faller långt ner, utan att någon fångar mig. Sedan kommer jag stå där, utan någon som hjälper mig att klättra upp. Förut trodde jag att jag hade en chans, en liten chans att klara mig ur det här. Men det gör jag inte.

Jag klarar inte det här. Ensam är inte stark, det är så mycket svårare på egen hand."


Hahahahah ida in action :D

I'll be there for you, through it all
ever if saving you sends me to heaven.'
åh. älska älska älska låten !


Här kommer lite till från "så mycket svårare på egen hand", det blir inte så mycket. Har inte haft tid, ork eller idéer till den så ah.
"Tystnaden som uppstod bröts av skolklockans hjärtskärande tjut. Det som varit en fantastiskt stor händelse för flickan, verkade bara vara ytterligare en sak att reta henne för i de andra elevernas ögon. De rusade ut ur klassrummet och väntade där de brukade, vid utgången precis utom synhåll för lärarna. Inte för att det spelade någon roll. Lärarna gjorde aldrig något för att stoppa mobbingen ändå. Så att stå där och vänta var mest symboliskt, för att visa att flickan inte kunde rymma ifrån dem. Att hon var fast i samma spår.

Ur dagboken.
Idag efter skolan kom en tjej fram till mig. Hon såg på mig, ingen annan. Hon talade till mig, ingen annan. Hon berömde mig, ingen annan. Jag minns de exakta orden hon sa.
“Du, vänta lite. Jag ville bara säga att jag tycker det var bra sagt idag.”
Jag sa inte tack, nickade bara. Det krävs mer än så för att vinna min tillit. Dessutom var det jag sa bara vad jag tycker, jag var bara ärlig. Eller nej, inte bara vad jag tycker, inte bara ärlig. För mig var det inte “bara“, ta bort bara. Det var vad jag tycker och jag var ärlig. Det var stort för mig, men inte för någon annan. För de andra var det bara ett svek, nu måste de bygga sina murar på nytt. De tycker det är jobbigt att bygga upp muren, trots att alla är på en sida av den. Alla utom jag.
Ny musik i högtalarna idag. “Fighter” med Christina Aguilera.
”You probably think that I hold resentment for you
But, uh uh, oh no, you're wrong
'Cause if it wasn't for all that you tried to do
I wouldn't know just how capable I am to pull through
So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger
So thanks for making me a fighter”
Jag kan klara det här. Ensam är stark.

Verkligheten.
Samma flicka, som dagen innan varit så stark och känt sig så bra, samma flicka var idag så svag och så liten. Hon hade inte insett hur mycket värre det skulle bli när hon pratade. Det lilla hon sa, de 13 orden räckte. Räckte för att höja mobbingen till en ny nivå. Det krävdes inte mycket för att hennes tunna kropp skulle falla mot marken. Hon åt fortfarande mindre och mindre, det syntes. Eleverna runt omkring henne spottade, slog, sparkade, hånade, tryckte ner och stötte ut. Allt de kunde komma på gjorde de. Ni kan inte föreställa er hur det var för flickan, att inte känna sig trygg någonstans. När det inte var eleverna hon var rädd för, så var hon rädd för sig själv. Hennes egna tankar sårade henne mer än eleverna lyckades göra. Fast det var ju från början deras fel, så på sätt och vis var det ju de som sårade. Men de visste inte om det, kunde inte njuta av det."

Meeer av så mycket svårare på egen hand nu då va. :)

"Ur dagboken.
En vanlig människa skulle kanske ställa sig upp, sträcka på sig och säga något tillbaka. Men jag är inte som de andra. Jag sätter mig ner, kurar ihop mig och hoppas att de snart slutar. Förut kunde jag åtminstone gå där ifrån med huvudet högt, men nu har de blivit så många. Det känns mest patetiskt att gå där med näsan upp i vädret bland hur mycket folk som helst som skriker åt mig. Nu känns det bäst att bara låtsas som att jag inte finns.
Det värsta med att vara ensam är att jag skäms, hela tiden skäms jag. För vad jag har på mig, sättet jag går, sättet jag ser ut, ja allt. Allting är fel på mig, det är pinsamt.
Ibland funderar jag på meningen med livet. Vad gör vi för bra egentligen? Vad lever vi för? Vi lever väl för att vilja överleva, eller är det rädslan för att försvinna? Men alla ska ju ändå försvinna någon dag. Det är ju så, “Nothing lasts forever”. Så, så rädda kan vi ju inte vara. Det kanske är någon sorts krigarinstinkt, att man vill vinna liksom. Men i så fall: Vad vinner man? Det finns ingen vinnare och förlorare i livet för livet är ingen tävling, eller? Om det är en tävling, vilka regler finns det då och vad går tävlingen ut på? Går det ut på att bli så rik, snygg, och populär som möjligt? Men blir man lycklig av allt det där? Det finns ju fattiga som lever ett enkelt liv men som är lyckliga ändå..?
Jag ställer frågor, men ingen svarar. För de hör mig inte. Sedan lång tid tillbaka har jag slutat säga saker högt, det fanns ändå ingen som lyssnade.

Tillbaka till verkligheten.
Slag, slag, spark, skratt. Det kan ju inte vara mänskligt, att njuta när någon lider på det viset. Men jo, tydligen. För det var inte bara en person som njöt, det var så många. Överallt fanns de där hånfulla leendena och skratten. I flickans värld kollade alla snett på henne. Det sorgliga var att skolan var så stor och när ingen stöttade henne i den extrema mobbingen så glömde hon bort en viktig sak. De som säger att hon är
- Ensam,
- Värdelös,
- Övergiven,
- Hatad,
- Äcklig och
- Ful, de är bara en grupp av människor. En grupp som blir väldigt liten, när man tänker på hur stor världen är. Denna lilla gruppen kanske tycker så, men hela världen gör inte det. Alla har sin egen bild av ordet vacker och i någons bild är det just denna flickan som är vacker. Men mitt bland alla elaka skratt och hånfulla blickar glömmer hon bort det, hon tappar sig själv. Det är inte så konstigt med tanke på hur hon behandlas av både elever och lärare. Spark, slag, skratt och en spottloska i ansiktet. Ännu mera skratt som ekade i hennes huvud. Ibland kunde hon inte skilja på vad som var verklighet och vad som var mardröm, det var likadant överallt."

Nu kommer nästa del av "Så mycket svårare på egen hand". Eheh, jag vet inte om jag är nöjd direkt. Men jag tycker om att skriva om det här, det är roligt så ah. Jag tänker fortsätta lägga upp delar av den tills jag tröttnar. :)

"Det jobbigaste var när hon svimmade, eftersom ingen i skolan fanns där för att fånga henne. När hon frös fanns det ingen som värmde henne. Hon lyckades hela tiden skaffa nya problem ovanpå de gamla, fast oftast var det inte hennes fel. Nästan ingenting var hennes fel, men det visste hon inte själv. Hon var helt säker på att det var henne det var fel på, men samtidigt visste hon att det inte var så. Men hon vågade inte intala sig själv något annat. Att bygga upp förväntningar på folk runt omkring en, som de sedan snabbt och enkelt bryter ner är bland det jobbigaste som finns. Man känner sig så betydelselös, värdelös.

Ur dagboken.
Jag är hungrig jämt, men man lär sig att tycka om känslan av hunger.
Det finns en mening i låten “I don’t believe you” som Pink sjunger, meningen är så otrolig. Vet ni varför? Jo, för att den stämmer in så otroligt.
“It’s like one of those bad dreams, when you can’t wake up.”
Mitt liv är en mardröm och jag kommer aldrig vakna upp ur den. Jag är fast, fast för alltid. Fram tills idag trodde jag att det fanns hopp, men idag brast det. Idag var det fler. Idag stod de i en ring runt mig, de var så många hela tiden. I klassrummet, på rasterna, till och med när jag skulle gå hem från skolan. De lyckades med precis allt idag. Tårar, rädsla, att skada mig psykiskt och för första gången även fysiskt. Aldrig förut. Skulle jag få välja, så skulle jag säga aldrig mer. Men de tyckte om det, de älskar när jag lider. Så måste det vara. De mår bra av att skada andra, jag har bara råkat bli deras offer. Egentligen är det inget fel på mig, jag är som alla andra, normal.
Hah, jo visst.. Dagens skämt. Jag är onormal, annorlunda på ett dåligt sätt.
“It’s like one of those bad dreams, when you can’t wake up.” Det kommer aldrig bli bra, jag är fast i samma spår för alltid. Ändå fortsätter jag vänta på att de en dag kommer fram till mig och ber om ursäkt. Säger att de ska sluta, att det var dumt. Jag förväntar mig inte att de ska börja prata med mig eller umgås med mig, bara att jag kan få ha det som alla andra. Jag vill kunna minnas tillbaka till en tid utan fiender och rädsla, en tid då jag inte alltid var på min vakt men det går inte. Jag kommer inte ihåg hur det var att vara lycklig. Det är därför det är så hemskt att vänta på att allting ska vända, men jag kan inte låta bli.

Det är som att vakna upp ur en sömn du aldrig sov.
Som att berätta om en dröm du inte minns.
Så är det, att vänta på något som inte finns."

Orden slog mot henne som knivar i hjärtat. Trots att hon höll huvudet högt så kunde de nog se hur de sårade henne, tårarna rann ju ner för hennes kinder. Det var nästintill omöjligt att hålla dem inne när de brände så förbannat under ögonlocket, till slut hade de börjat rinna utan att hon hade märkt något. Stoltheten hade hon svalt för länge sen, självförtroende var sedan länge nedbrutet och självrespekten hade aldrig funnits. Ändå fortsatte hon kämpa, kan ni förstå det? Varje dag gick hon till skolan och kände sig så otroligt ensam, fast än det var massor med folk runt omkring henne. Det stod på förstasidan i dagboken som låg under kudden där hemma: Konsten att vara ensam, med folk runtomkring sig. Men ärligt talat var det ingen konst, inte för henne. Allt som hade krävts av henne var att hon var sig själv och att hon tog på sig de kläderna hon hade i garderoben. Inte särskilt svårt direkt, inte rättvist heller för den delen.
Varför just hon hade blivit utvald till offer var väl för att hon från början var ny. Ny och annorlunda var allt som krävdes. Hon hade försökt komma in i gemenskapen och gjort allt för att hitta någonstans där hon passade in någorlunda. Det hade nog kunnat gå, hon hade kunnat passa in, men hon var inte välkommen. Hon visste mycket väl att det inte var hennes fel, det var deras fel. Vart hon än gick hörde hon skriken.

Att detta var orättvist var ingenting hon någonsin tänkt på, för det hade alltid varit så här. Hon var menad att bli utstött. Det fanns ingen som ville ha henne och det hade hon gång på gång fått förklarat för sig. Med huvudet högt gick hon vidare, bort från orden och bort från verkligheten.

Ur dagboken.
Att sätta in hörlurar och skruva upp volymen på musiken är effektivt när det gäller att stänga av rösterna utanför. Att stänga av rösterna innanför är så mycket svårare. Men musik får mig att glömma, det finns ju så bra beskrivningar av livet bland alla de låtarna som gjorts. Ibland känns det som att det är mig de sjunger om. Sofijah’s låtar beskriver bäst. Goo goo dolls låt “iris” har också en del bra beskrivningar.
“I don’t want the world to see me, ‘cause I don’t think that they would understand.”
Så sant. Egentligen hade jag helst gömt mig för omvärlden, de verkar ändå inte vilja ha mig här. Men jag vill inte att de ska vinna. Ända sedan jag lärde mig förstå innebörden av elak så har jag blivit utstött. Jag önskar att jag kunde lära mig ett annat språk och bara sluta förstå svenska. Det hade varit så mycket enklare att 
fortsätta gå framåt när de skriker då. Ingen har någonsin försökt skada mig fysiskt, ändå har jag sår på armarna. Vad de inte vet är att det de gör skadar så mycket mer än bara mitt självförtroende. Vad de inte vet är att det de gör kommer skada mig hela livet. Jag har försökt med allt. Säga saker tillbaka var det första jag gjorde, men jag lärde mig snabbt att det bara gjorde saken värre. Innan dess hade de inte haft någon anledning att gå på just mig. Sedan försökte jag med att säga till vuxna, men även det förvärrade situationen. Nu är jag kvar på samma strategi som jag varit de senaste åren. Vänd ryggen till, “kämpa vidare, låt ingen trycka ner dig”. Det får dem inte att sluta, men det får dem inte att gå till en ny, värre nivå och det är väl en fördel. Nackdelen är att när man vänder ryggen till så gör det så mycket ondare. Och man känner så starkt att man är ensam, det är liksom då tomheten skriker som mest. Hör man någonting för ofta så intalar man till och med sig själv att det är så.
Jag är

- Ensam.
- Värdelös.
- Övergiven.
- Hatad.
- Äcklig.
- Ful.
Så är det bara."

Aomen. Det är väl typ de. Har skrivit mer, men då blir det så mycket på en gång <: