nu börjas det igen. jag har börjat skriva på andra delen haha. :)
"inte utan dig" ska den ju heta. för er som inte vet de så har jag börjat på en bok, eller något liknande. ni kan läsa första delen i kategorin "iiiiida skriver eheh" typ.

nu har jag då fått till något som kan likna en början på andra delen.
så ah, here we gooooo <:

"Inte utan dig.

Trots att världen stannade för mig, den dagen då Vanessa svek mig, så fortsätter tiden gå för alla andra. Men jag är kvar på samma plats, vid samma tidpunkt. Och jag har kvar samma känsla, samma smärta. Jag är rädd att jag aldrig ska kunna bli lycklig, aldrig känna sann glädje. Men mest av allt är jag rädd för människan. Vad är vi för varelser egentligen, som skadar varandra, njuter när andra mår dåligt, avundas andras framgångar och gör allt för att förstöra? Många tycker säkert inte såhär om sig själva, men om man ser på varje enskild person, så jo. Det är vi, det är vad vi är och vad vi har blivit. Någon gång har du skadat eller sårat någon djupt. Någonstans inuti dig har du någon gång njutit när någon annan mått dåligt. Och du skulle bara våga förneka att du aldrig någonsin blivit avundsjuk på någon annans framgång. Det sista, att människan gör allt för att förstöra, kanske är en överdrift från min sida. Fast jag uppfattar det på det viset, i mitt liv råkar det vara så. Om man tänker efter, så borde det vara illa nog. Tänk dig att en person mitt ibland alla lyckliga människor känner med hela sin själ att hennes värld rasar samman. Hon känner att alla sviker, att det inte går att lita på någon och att alla människor runtomkring henne har vigt sina liv åt att förstöra hennes. Försök föreställa dig hur det är när du måste stå på dina egna ben, trots att du tappar balansen. Ingen i din närhet är intresserad av att vara ditt stöd, du har ingen att luta dig mot när du håller på att falla. Trots att dina tårar rinner, ditt hjärta skriker och själen har gett upp så finns det ingenting annat att göra än att fortsätta kämpa. När mobbing och allmän ensamhet har gått så långt börjar man tappa hoppet om mänskligheten. Jag har tappat tron och den lilla gnutta ljus jag hade. Fram tills Vanessas svek trodde jag att det fanns goda människor också. Men även långt inne i varje ljusa, glädjespridande individ finns det mörka fläckar av ondska. Det är inte dem jag klandrar, allt är omgivningens fel. Världen vi lever i är fel. Någonstans i den tjocka muren som skiljer gott från ont har någonting gått fruktansvärt fel. I dagens samhälle finns det ingen tydlig gräns, människor har ingen tydlig bild av vad som är rätt eller fel. Vad som är fel i någons ögon är rätt i någon annans, tro mig. Jag skäms enormt mycket över hur lång tid det tog innan jag insåg att det alla gör mot mig är fel. Men jag har faktiskt min omgivning att skylla på, det har aldrig varit någon som satt ner foten för den här mobbingen. Mobbingen är en eld som ingen vågar trampa på, ingen vågar släcka den. De är väl rädda för att se vad som brunnit ned. Istället lägger de på mer ved, får elden att växa och bli större.

Det var en vanlig skoldag, lika hemsk som alla andra. Åtminstone trodde jag det. Som vanligt försökte eleverna överträffa varandra med att göra värre och värre saker mot mig. Men idag hände den värsta grejen på länge. En pojke i klassen över mig fick i uppdrag att trycka en glödande cigarett mot min arm. Alla hade samlats runt om mig och pojken när han höll fast mig. Jag klarade inte av att se på skaran av onda människor runtomkring mig, så jag vred på huvudet och såg ner på asfalten. Men de onda elevernas skor sparkade mot marken så att småsten träffade mitt ansikte. Utan att tänka vände jag impulsivt upp huvudet igen och såg på honom, rakt på honom. Där satt han med knäna mot mina armar för att hålla fast mig, trots att jag aldrig hade gjort motstånd. Där satt han med en glödande cigarett, som snart skulle tryckas mot min arm, trots att jag aldrig gjort honom något. Skaran med människor började ropa pojkens namn, hyllade honom och peppade honom att fortsätta plåga mig. Som om han gjort något bra började de hurra och applådera. Jag skrek också, precis som alla andra. Men jag skrek av smärta, en smärta så stark att jag för stunden önskade att jag bara kunde falla ner och dö på direkten. Tanken som for genom mitt huvud just när smärtan var som värst och jag skrek som högst var att jag lika gärna kunde varit en av de som stor runtom. Jag borde ha önskat att jag var en av dem, men det gjorde jag inte. En människa som saknar den empatin för en annan människa, som saknar modet att försvara en annan människa, det vill jag aldrig bli. Det borde finnas gränser, det borde finnas regler eller kanske en bruksanvisning för hur man beter sig. Om det fanns en bruksanvisning så har inte eleverna på denna skolan läst den. Som vanligt avbröts mina tankar, men inte av ett slag eller något annat denna gången. Det var en hand som ömt smekte min kind och en pojkes oroliga röst som sa;
“är du okej?”.
Jag såg mig omkring, det var det första jag gjorde. Antar att mina instinkter byggts upp efter all mobbing. Men det var ingen annan där, pojken drev nog inte med mig. Till sist vågade jag se på honom. Det var han, han som några minuter tidigare skadat mig enormt. Han som några minuter tidigare fått mig att skrika av smärta. Han som gjort vad som helst för den tid i rampljuset han fick, tiden som nu uppenbarligen var över. Där satt han nu, bredvid mig, och frågade om jag var okej. Vilket skämt. Men han verkade tydligen mena allvar, så det var bara att se honom i ögonen och svara.
“Nej, jag är inte okej. Men så långt som jag kan minnas har jag aldrig varit det, så det har antagligen ingen större betydelse för resten av världen.”
Blicken jag fick när jag hade uttalat de orden var ovärderlig. I hans ögon såg jag något som såg ut som… nej, det kan det inte vara. Jo, där var det. I hans ögon såg jag medlidande."