suddenly it's hard to breath
Tylösand igår var inte så farligt som jag trodde eheh. Faktiskt riktigt mysigt :)
Nästa del av "så mycket svårare på egen hand".
"Hon hade slutat springa ifrån dem. Det fanns ingen mening med att fly. Verkligheten hann ikapp henne, det gjorde även eleverna som sprang efter henne. Att ingen någonsin sa att detta var fel, det som eleverna höll på med var sjukt. Ingen som någonsin stod upp för flickan, trots att hon aldrig gjort något elakt mot någon av dem. Hon var bara fel. Speciell, något som inte längre var bra. I flickans värld hade speciell och annorlunda samma betydelse, utstött. Även om hon hade lagt ner det där med att fly från dem, så kunde hon inte låta bli att springa den dagen. Hon sprang, bort från dem. Bort från klassrummet, skolgården, och framför allt verkligheten. Bara för den gången ville hon prova och se hur det kändes att bara släppa all den tunga bördan som vilade på hennes axlar.
Låten “left outside alone” med Anastacia var på hög volym när hon sprang. Tröttheten kom inte förrän låten hade spelats säkert fem gånger. Flickan hade då kommit fram till en skog hon aldrig sett förut. Mörk och full av skuggor, precis som hon kände sig inuti. Hon gick långt in, satte sig ner och sjöng med i refrängen. Det var första gången på lång tid som hon öppnade munnen frivilligt.
”And I wonder if you know
How it really feels
To be left outside alone
When it’s cold out here.”
Verkligheten.
På tv var det ett program där de pratade om hur de skulle försöka lösa olika krig i världen. Flickans klass hade fått i läxa att se programmet för att dagen efter kunna ha en klassdiskussion. Hon tyckte det var ganska intressant, så även om hon inte skulle räcka upp handen i skolan så lyssnade hon uppmärksamt. De pratade om att samla in pengar och skicka till de oskyldiga i länderna där det var krig. Flickan tyckte det lät som en bra idé. Däremot hånlog hon bara när de pratade om att försöka hitta lösningar på konflikterna mellan länderna..
Dagen efter i skolan blev diskussionen klen, ingen hade något att säga. Så fort någon öppnade munnen himlade alltid några med ögonen. Det var alltid samma självsäkra egoister som vågade prata, och de hade aldrig något vettigt att komma med. Men inte ens när de sa de mest idiotiska kommentarerna var det någon som himlade med ögonen. Läraren försökte få ur eleverna några åsikter. Mitt i låten “It’s not over” med Secondhand serenade ställde läraren en fråga till flickan. Det var som om hela världen stannade. Hon behövde ju aldrig prata. Nu fanns det ingen återvändo. Hon visste att vad hon än sa så skulle hon få det emot sig på rasten. Med rak rygg och huvudet högt tryckte hon på paus på ipoden. Sista meningen fick henne att bli lite osäker.
It’s not over, unless you let it break you.
Alla blickar på henne. Läraren såg lite frånvarande ut, hon förstod ju inte vad som hände. Hon förstod inte att när hon frågade flickan vad hon hade för åsikter om lösningar angående krigen så hade något gått sönder. En mur, en vägg mellan flickan och de andra eleverna. Flickan tog sats, och svarade.
“Jag tycker det är patetiskt.”
“Nemen, varför det?” frågade läraren chockat.
“För jag tror inte på en bättre värld.” "
Nästa del av "så mycket svårare på egen hand".
"Hon hade slutat springa ifrån dem. Det fanns ingen mening med att fly. Verkligheten hann ikapp henne, det gjorde även eleverna som sprang efter henne. Att ingen någonsin sa att detta var fel, det som eleverna höll på med var sjukt. Ingen som någonsin stod upp för flickan, trots att hon aldrig gjort något elakt mot någon av dem. Hon var bara fel. Speciell, något som inte längre var bra. I flickans värld hade speciell och annorlunda samma betydelse, utstött. Även om hon hade lagt ner det där med att fly från dem, så kunde hon inte låta bli att springa den dagen. Hon sprang, bort från dem. Bort från klassrummet, skolgården, och framför allt verkligheten. Bara för den gången ville hon prova och se hur det kändes att bara släppa all den tunga bördan som vilade på hennes axlar.
Låten “left outside alone” med Anastacia var på hög volym när hon sprang. Tröttheten kom inte förrän låten hade spelats säkert fem gånger. Flickan hade då kommit fram till en skog hon aldrig sett förut. Mörk och full av skuggor, precis som hon kände sig inuti. Hon gick långt in, satte sig ner och sjöng med i refrängen. Det var första gången på lång tid som hon öppnade munnen frivilligt.
”And I wonder if you know
How it really feels
To be left outside alone
When it’s cold out here.”
Ur dagboken.
Idag sprang jag, bort från allt. Känslan jag fick har jag aldrig känt tidigare. Jag kände mig fri, jag behövde inte vara rädd.
Verkligheten.
På tv var det ett program där de pratade om hur de skulle försöka lösa olika krig i världen. Flickans klass hade fått i läxa att se programmet för att dagen efter kunna ha en klassdiskussion. Hon tyckte det var ganska intressant, så även om hon inte skulle räcka upp handen i skolan så lyssnade hon uppmärksamt. De pratade om att samla in pengar och skicka till de oskyldiga i länderna där det var krig. Flickan tyckte det lät som en bra idé. Däremot hånlog hon bara när de pratade om att försöka hitta lösningar på konflikterna mellan länderna..
Dagen efter i skolan blev diskussionen klen, ingen hade något att säga. Så fort någon öppnade munnen himlade alltid några med ögonen. Det var alltid samma självsäkra egoister som vågade prata, och de hade aldrig något vettigt att komma med. Men inte ens när de sa de mest idiotiska kommentarerna var det någon som himlade med ögonen. Läraren försökte få ur eleverna några åsikter. Mitt i låten “It’s not over” med Secondhand serenade ställde läraren en fråga till flickan. Det var som om hela världen stannade. Hon behövde ju aldrig prata. Nu fanns det ingen återvändo. Hon visste att vad hon än sa så skulle hon få det emot sig på rasten. Med rak rygg och huvudet högt tryckte hon på paus på ipoden. Sista meningen fick henne att bli lite osäker.
It’s not over, unless you let it break you.
Alla blickar på henne. Läraren såg lite frånvarande ut, hon förstod ju inte vad som hände. Hon förstod inte att när hon frågade flickan vad hon hade för åsikter om lösningar angående krigen så hade något gått sönder. En mur, en vägg mellan flickan och de andra eleverna. Flickan tog sats, och svarade.
“Jag tycker det är patetiskt.”
“Nemen, varför det?” frågade läraren chockat.
“För jag tror inte på en bättre värld.” "
Kommentarer
Trackback