Jag har börjat skriva en bok, haha jag börjar på typ många men tröttnar efter ett tag. Men om jag ska vara ärlig så brukar själva idéerna vara rätt awesome, men jag orkar liksom inte skriva.



Jajajaja, jag skriver iafl om en tjej som blir extremt mobbad och utstött. Alltså, jag älskar att skriva om känslor så denna "boken" eller va man ska kalla det består i stort sätt bara av känslor och tankar. Jag skriver varken hennes namn, ålder eller utséende. Man ska tänka sig allt sånt själv. Jaja, jag tänkte iafl att jag kunde lägga upp en del av den här. Sen kanske lite då och då, när jag har kommit längre att jag lägger upp delar av den hela tiden. Så kan ni läsa den här dåva.
Så här kmr lite. Ni får inledningen oh sådär. Sen tar jag lite delar, för det blir nog lite långt att läsa allt på en gång :)

"- Ensam.
- Värdelös.
- Övergiven.
- Hatad.
- Äcklig.
- Ful.

Orden slog mot henne som knivar i hjärtat. Trots att hon höll huvudet högt så kunde de nog se hur de sårade henne, tårarna rann ju ner för hennes kinder. Det var nästintill omöjligt att hålla dem inne när de brände så förbannat under ögonlocket, till slut hade de börjat rinna utan att hon hade märkt något. Stoltheten hade hon svalt för länge sen, självförtroende var sedan länge nedbrutet och självrespekten hade aldrig funnits. Ändå fortsatte hon kämpa, kan ni förstå det? Varje dag gick hon till skolan och kände sig så otroligt ensam, fast än det var massor med folk runt omkring henne. Det stod på förstasidan i dagboken som låg under kudden där hemma: Konsten att vara ensam, med folk runtomkring sig. Men ärligt talat var det ingen konst, inte för henne. Allt som hade krävts av henne var att hon var sig själv och att hon tog på sig de kläderna hon hade i garderoben. Inte särskilt svårt direkt, inte rättvist heller för den delen.
Varför just hon hade blivit utvald till offer var väl för att hon från början var ny. Ny och annorlunda var allt som krävdes. Hon hade försökt komma in i gemenskapen och gjort allt för att hitta någonstans där hon passade in någorlunda. Det hade nog kunnat gå, hon hade kunnat passa in, men hon var inte välkommen. Hon visste mycket väl att det inte var hennes fel, det var deras fel. Vart hon än gick hörde hon skriken.

- Haha, kolla va hon är Ensam.
- Du är Värdelös.
- Haha, hon är ju helt Övergiven.
- Bara så du vet, så är du Hatad.
- Du är så jävla Äcklig.
- Fy va du är Ful.

Att detta var orättvist var ingenting hon någonsin tänkt på, för det hade alltid varit så här. Hon var menad att bli utstött. Det fanns ingen som ville ha henne och det hade hon gång på gång fått förklarat för sig. Med huvudet högt gick hon vidare, bort från orden och bort från verkligheten.

Ur dagboken.
Att sätta in hörlurar och skruva upp volymen på musiken är effektivt när det gäller att stänga av rösterna utanför. Att stänga av rösterna innanför är så mycket svårare. Men musik får mig att glömma, det finns ju så bra beskrivningar av livet bland alla de låtarna som gjorts. Ibland känns det som att det är mig de sjunger om. Sofijah’s låtar beskriver bäst. Goo goo dolls låt “iris” har också en del bra beskrivningar.
“I don’t want the world to see me, ‘cause I don’t think that they would understand.”
Så sant. Egentligen hade jag helst gömt mig för omvärlden, de verkar ändå inte vilja ha mig här. Men jag vill inte att de ska vinna. Ända sedan jag lärde mig förstå innebörden av elak så har jag blivit utstött. Jag önskar att jag kunde lära mig ett annat språk och bara sluta förstå svenska. Det hade varit så mycket enklare att 
fortsätta gå framåt när de skriker då. Ingen har någonsin försökt skada mig fysiskt, ändå har jag sår på armarna. Vad de inte vet är att det de gör skadar så mycket mer än bara mitt självförtroende. Vad de inte vet är att det de gör kommer skada mig hela livet. Jag har försökt med allt. Säga saker tillbaka var det första jag gjorde, men jag lärde mig snabbt att det bara gjorde saken värre. Innan dess hade de inte haft någon anledning att gå på just mig. Sedan försökte jag med att säga till vuxna, men även det förvärrade situationen. Nu är jag kvar på samma strategi som jag varit de senaste åren. Vänd ryggen till, “kämpa vidare, låt ingen trycka ner dig”. Det får dem inte att sluta, men det får dem inte att gå till en ny, värre nivå och det är väl en fördel. Nackdelen är att när man vänder ryggen till så gör det så mycket ondare. Och man känner så starkt att man är ensam, det är liksom då tomheten skriker som mest. Hör man någonting för ofta så intalar man till och med sig själv att det är så.
Jag är

- Ensam.
- Värdelös.
- Övergiven.
- Hatad.
- Äcklig.
- Ful.
Så är det bara."

Aomen. Det är väl typ de. Har skrivit mer, men då blir det så mycket på en gång <: