Men hallaow uppdatering !
Eheh, har haft ont i magen. Mamma tjatar om nån blindtarms inflammation eller något, så jag skyller på det. Fast jag tror att det är något annat, typ random. Brukar alltid vara så med mig haha.

Jajajjaja, lyssna på fett awesome låt ! :D

Christina Aguilera - Fighter
You probably think that I hold resentment for you
But, uh uh, oh no, you're wrong
'Cause if it wasn't for all that you tried to do
I wouldn't know just how capable I am to pull through
So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger
So thanks for making me a fighter
Aboww, ! ;D

Nuuu kommer lite till av min "bok" :)

Tillbaka till verkligheten.
Tiden gick, vikten minskade drastiskt och mobbningen blev ofattbart mycket värre. Hon hade inte längre någonstans att ta vägen, förut hade hon haft sin plats vid fönstret längst bort i korridoren. Men de hade hittat henne där också. Nu var de överallt, samtidigt som hon försökte vara ingenstans. Ingen skulle någonsin förstå, ingen ville förstå. Ingen försökte heller, inte ens lärarna. Det fanns en lärare som hon hade haft förtroende för och litat på, men hon hade brutit ner den tilliten allt eftersom. Den där läraren hade från början trott att allting var bra. Sedan hade hon börjat inse vad som hände i klassen.. I stället för att säga ifrån, finnas där för den så grymt utsatta flickan så började hon backa undan. Hon tillät smygkommentarerna under lektionen och blundade för slagen på rasten.
Nu var flickan ensammare än någonsin. Hon lyssnade på Sofijah’s låt “Du är den finaste jag vet” och kände tårarna bränna när meningen hon väntat på kom.
För när alla andra svek var det du som stod kvar, berättade för mig hur värdefull jag var.
En person skulle räcka, bara en. Flickans dröm var att någon gång få uppleva att någon brydde sig eller försvarade henne. Men aldrig hade det hänt, hennes dröm fick förbli dröm. I hennes värld var det en sådan tydlig gräns mellan dröm och verklighet. I verkligheten vågade hon inte hoppas på någonting alls, eftersom hon var så van att det alltid bröts ner. Men i drömmarnas land var hon älskad och accepterad, hon hade till och med en vän. Vännen stod upp för henne när de i skolan tryckte ner henne. För stunden var det allt som behövdes, en vän i drömmarnas land. Det räckte, det lilla. Tänk då vad ett “hej”, eller “hur mår du?” från någon i skolan skulle göra för flickan. Om hon någon gång hade fått höra det så hade hon hittat en ny anledning att fortsätta kämpa. Det hade verkligen varit värt mycket, men det var ingen som insåg det. Så är det ofta i verkliga livet. Människorna runt omkring som råkar ha turen att få ett bra liv utan att behöva vara utanför och kränkt förstår inte att det egentligen borde vara deras uppgift att göra livet bättre för andra. Flickan tänkte ofta på det där med att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Hon hade utan att tveka hjälpt vem som helst som skulle vara i hennes skor. Men det var ingen som gjorde detsamma för henne. Skillnaden var antagligen att hon visste hur det var, hon visste att hon inte hade något att förlora. De i skolan som bara passivt stod och tittade på när de mobbade henne, de var så egoistiska att de inte ville riskera sitt eget välmående för någon annans. Flickan hade lärt sig att bli en bra människokännare, hon kunde enkelt se vilka som hade stått upp för sina vänner när det väl gällde. Det var alldeles för få egentligen, så sorgligt. Människor är lättpåverkade, faller så lätt för grupptryck.
Utanför hennes huvud smattrade de sårande orden som regndropparna mot korridorens smutsiga fönster.
- Du är Ensam.
- Värdelös.
- Övergiven.
- Hatad.
- Äcklig.
- Ful.
- Och Fet.