"Tillbaka till verkligheten.
Att gå i skolan var så hemskt och så jobbigt. Det spelade ingen roll hur mycket hon än gjorde för att göra sig osynlig, de såg henne ändå. Skriken överröstade allt men viskningarna sårade mest. När någon skriker så kan man låtsas att det var till någon annan eller att det spreds ut och träffade fler än bara henne. Men en viskning var så otroligt riktad mot henne att bara vetskapen av det sårade, orden var inte så viktiga. Saken var ju den att de var ämnade att såra och förstöra henne. Och de lyckades, de var så bra på det. Det smutsiga golvet i skolans korridorer hade hon stirrat ner i många gånger. Hon hade även tittat mycket upp i det vitgrå taket alla de gånger hon försökt blinka bort tårarna. Tårar var farligt, det visste hon. Tårar var ett tecken på svaghet och en anledning att fortsätta. Tårar var som ved på deras eld, ju mer hon grät desto större blev deras brasa. Just den dagen hade hon hittat en ny låt som hon hade lagt in på sin ipod. Med Alicia Keys låt “Try sleeping with a broken heart” gick hon genom de mörka korridorerna. När hon märkte att hennes skosnöre gått upp stannade hon för att knyta det. Då såg de sin chans, med hatiska blickar kom de till henne. Orden de spottade ur sig slog som en kraftig vind mot hennes ansikte. Många gånger tänkte hon på hur onödigt det var av dem, vad fick de egentligen ut av det? Att såra någon skadar bara och det finns verkligen ingenting positivt med det någonstans.

- Hur känns det att vara så Ensam, din tönt?
- Snacka om Värdelös..
- Ja, kolla bara så Övergiven hon är.
- Du är Hatad, har vi glömt säga det till dig kanske?
- Så allmänt Äcklig är du.
- Och riktigt jävla Ful.
- Din Feta gris.

Det sista hade hon aldrig hört innan. Den där elva bokstäver långa meningen var menad att såra, men vad de inte visste var att den skulle sätta djupa spår i så lång tid efteråt. När de hade fått allt det sagt så gick de igen. Ännu en dag förstörd, konstaterade hon för sig själv. Hon orkade inte mer, gick hem igen. Framför spegeln stod plötsligt inte den spinkiga tjejen längre. Det var inte längre den tjejen hon alltid sett. Det hon såg nu var en tjock, knubbig tjej med alldeles för mycket fett på kroppen. Hon visste varför det blivit såhär men hon kunde inte ändra åsikt för det. Kroppen i spegeln dög inte och hon skulle förändra sig själv.
Ungefär här började flickans kamp mot vikten. Hon började äta mindre och mindre, till slut nästan ingenting. Det fanns ingen som berättade för henne hur farligt det var, inte heller hur smal hon egentligen var. I stället berättade för henne hur “mycket” hon åt och hur tjock hon var. Varje dag var en kamp, på alla vis."