Meeer av så mycket svårare på egen hand nu då va. :)

"Ur dagboken.
En vanlig människa skulle kanske ställa sig upp, sträcka på sig och säga något tillbaka. Men jag är inte som de andra. Jag sätter mig ner, kurar ihop mig och hoppas att de snart slutar. Förut kunde jag åtminstone gå där ifrån med huvudet högt, men nu har de blivit så många. Det känns mest patetiskt att gå där med näsan upp i vädret bland hur mycket folk som helst som skriker åt mig. Nu känns det bäst att bara låtsas som att jag inte finns.
Det värsta med att vara ensam är att jag skäms, hela tiden skäms jag. För vad jag har på mig, sättet jag går, sättet jag ser ut, ja allt. Allting är fel på mig, det är pinsamt.
Ibland funderar jag på meningen med livet. Vad gör vi för bra egentligen? Vad lever vi för? Vi lever väl för att vilja överleva, eller är det rädslan för att försvinna? Men alla ska ju ändå försvinna någon dag. Det är ju så, “Nothing lasts forever”. Så, så rädda kan vi ju inte vara. Det kanske är någon sorts krigarinstinkt, att man vill vinna liksom. Men i så fall: Vad vinner man? Det finns ingen vinnare och förlorare i livet för livet är ingen tävling, eller? Om det är en tävling, vilka regler finns det då och vad går tävlingen ut på? Går det ut på att bli så rik, snygg, och populär som möjligt? Men blir man lycklig av allt det där? Det finns ju fattiga som lever ett enkelt liv men som är lyckliga ändå..?
Jag ställer frågor, men ingen svarar. För de hör mig inte. Sedan lång tid tillbaka har jag slutat säga saker högt, det fanns ändå ingen som lyssnade.

Tillbaka till verkligheten.
Slag, slag, spark, skratt. Det kan ju inte vara mänskligt, att njuta när någon lider på det viset. Men jo, tydligen. För det var inte bara en person som njöt, det var så många. Överallt fanns de där hånfulla leendena och skratten. I flickans värld kollade alla snett på henne. Det sorgliga var att skolan var så stor och när ingen stöttade henne i den extrema mobbingen så glömde hon bort en viktig sak. De som säger att hon är
- Ensam,
- Värdelös,
- Övergiven,
- Hatad,
- Äcklig och
- Ful, de är bara en grupp av människor. En grupp som blir väldigt liten, när man tänker på hur stor världen är. Denna lilla gruppen kanske tycker så, men hela världen gör inte det. Alla har sin egen bild av ordet vacker och i någons bild är det just denna flickan som är vacker. Men mitt bland alla elaka skratt och hånfulla blickar glömmer hon bort det, hon tappar sig själv. Det är inte så konstigt med tanke på hur hon behandlas av både elever och lärare. Spark, slag, skratt och en spottloska i ansiktet. Ännu mera skratt som ekade i hennes huvud. Ibland kunde hon inte skilja på vad som var verklighet och vad som var mardröm, det var likadant överallt."