Nu kommer nästa del av "Så mycket svårare på egen hand". Eheh, jag vet inte om jag är nöjd direkt. Men jag tycker om att skriva om det här, det är roligt så ah. Jag tänker fortsätta lägga upp delar av den tills jag tröttnar. :)

"Det jobbigaste var när hon svimmade, eftersom ingen i skolan fanns där för att fånga henne. När hon frös fanns det ingen som värmde henne. Hon lyckades hela tiden skaffa nya problem ovanpå de gamla, fast oftast var det inte hennes fel. Nästan ingenting var hennes fel, men det visste hon inte själv. Hon var helt säker på att det var henne det var fel på, men samtidigt visste hon att det inte var så. Men hon vågade inte intala sig själv något annat. Att bygga upp förväntningar på folk runt omkring en, som de sedan snabbt och enkelt bryter ner är bland det jobbigaste som finns. Man känner sig så betydelselös, värdelös.

Ur dagboken.
Jag är hungrig jämt, men man lär sig att tycka om känslan av hunger.
Det finns en mening i låten “I don’t believe you” som Pink sjunger, meningen är så otrolig. Vet ni varför? Jo, för att den stämmer in så otroligt.
“It’s like one of those bad dreams, when you can’t wake up.”
Mitt liv är en mardröm och jag kommer aldrig vakna upp ur den. Jag är fast, fast för alltid. Fram tills idag trodde jag att det fanns hopp, men idag brast det. Idag var det fler. Idag stod de i en ring runt mig, de var så många hela tiden. I klassrummet, på rasterna, till och med när jag skulle gå hem från skolan. De lyckades med precis allt idag. Tårar, rädsla, att skada mig psykiskt och för första gången även fysiskt. Aldrig förut. Skulle jag få välja, så skulle jag säga aldrig mer. Men de tyckte om det, de älskar när jag lider. Så måste det vara. De mår bra av att skada andra, jag har bara råkat bli deras offer. Egentligen är det inget fel på mig, jag är som alla andra, normal.
Hah, jo visst.. Dagens skämt. Jag är onormal, annorlunda på ett dåligt sätt.
“It’s like one of those bad dreams, when you can’t wake up.” Det kommer aldrig bli bra, jag är fast i samma spår för alltid. Ändå fortsätter jag vänta på att de en dag kommer fram till mig och ber om ursäkt. Säger att de ska sluta, att det var dumt. Jag förväntar mig inte att de ska börja prata med mig eller umgås med mig, bara att jag kan få ha det som alla andra. Jag vill kunna minnas tillbaka till en tid utan fiender och rädsla, en tid då jag inte alltid var på min vakt men det går inte. Jag kommer inte ihåg hur det var att vara lycklig. Det är därför det är så hemskt att vänta på att allting ska vända, men jag kan inte låta bli.

Det är som att vakna upp ur en sömn du aldrig sov.
Som att berätta om en dröm du inte minns.
Så är det, att vänta på något som inte finns."