Jag känner att jag bara uppdaterar på kvällarna nu för tiden. Jaja, whatever.
Precis avslutat första delen.

"Ur dagboken.
Jag faller igen nu. Hon lurade mig, förrådde mig, övergav mig. Nu skäms jag något otroligt. Jag kan inte förstå att jag litade på henne så enkelt, hon är ju också människa. Man kan inte lita på någon annan än sig själv i den här världen. Vart den här världen än för mig så kommer alla runtom mig att svika, alltid. Just nu, i denna stund, så vet alla på hela skolan vad det står i min dagbok. Jag som trodde att Vanessa var annorlunda, men hon var precis som alla de andra. Hon kämpar också för att få hamna i rampljuset i någon sekund. Det är allt de bryr sig om, de blundar för vad de måste göra för att hamna där. Allt elakt de gjort glöms bort, bleknar väl av strålkastarna. Jag önskar att jag kunde göra det ogjort, att jag aldrig litat på Vanessa. Hela tiden ekar de i mitt huvud, Vanessas ord. Utan att blinka, helt omänskligt känslokallt klargjorde hon för mig att allting hade varit på låtsas. Att hon själv hade kommit på idén. Stolt och rak i ryggen gick hon ifrån mig sen, med alla de där efter sig. Svansen, kallar jag dem. Det är de som flockas efter den personen som gjort det mest extrema mot mig. Där springer de som fån i några minuter, tills nästa person konkurerar ut den förra. Jag tror inte att någon av dem inser att det är mer än bara ord, det de säger till mig. Och det är mer än bara elaka saker, det de gör mot mig. Jag tror inte att någon av dem inser hur ont det gör.
Aldrig förut har de lyckats skada mig så, så som de gjorde idag. Att bli sviken av världen är en sak, men att bli sviken av den som är världen för mig är så mycket värre. Det kanske inte finns någon som förstår. Man kan förlora tusen vänner som man egentligen inte står så nära, men att förlora den där speciella vännen. Det blir som att någon blåser ut ditt enda ljus, när det är kolsvart. Vad som lämnas kvar är bara ett tungt mörker och det blir nästintill omöjligt att hitta ut igen. Där står jag nu, mitt i mörkret, utan ljus. Jag faller långt ner, utan att någon fångar mig. Sedan kommer jag stå där, utan någon som hjälper mig att klättra upp. Förut trodde jag att jag hade en chans, en liten chans att klara mig ur det här. Men det gör jag inte.

Jag klarar inte det här. Ensam är inte stark, det är så mycket svårare på egen hand."


Hahahahah ida in action :D