you turned me out, and now i can't go back.
Lalalalalaa
It's all your fault - Pink <3

Nu kommer lite mer av min bok nivvet ? :)
Inte skrivit så mycket, vet vad som ska hända men vet inte hur jag ska formulera det typ. Haha, ajja.

"Flickan, som alltid var ensam, kunde betrakta de andra på ett helt annat vis än någon annan kunde. Hon kunde se hur alla låtsades, försökte vara någon annan, någon bättre. Det var så tydligt hur alla gjorde sig till, gjorde saker de egentligen inte ville, sa saker de egentligen inte menade. De använde till och med kläder de inte tyckte om, allt för att passa in. För vissa räckte det inte ens med att passa in, de gjorde i stället allt för att sticka ut. Men det som stack ut var inte deras personligheter, det var något annat. Något som inte fanns på riktigt. Att ingen annan märkte var skrattretande. De såg verkligen inte varandra, allt de fokuserade på var sig själva.
Därför betedde de sig som de gjorde mot flickan, hon var från början ett hot med stark personlighet. Men det förstod hon inte, det var ingen som berättade det för henne.
Men hur mycket de än försökte så var det aldrig nog. När någon gjort något extremt, stod han eller hon i rampljuset en stund. Flickan tyckte att det såg ut som att det var deras drog, att stå den lilla stunden i rampljuset. Efter den lilla stunden, ville de ha mer. Men då krävdes det också mer av dem, något mer extremt. Det var där flickans roll i det hela fanns, det var mot henne de gjorde allting. Det värsta de kunde komma på gjorde de mot henne. Aldrig samma sak två gånger, i stället blev det två gånger värre nästa gång. Eleverna ville hela tiden överträffa sig själva och varandra, och de lyckades. Ju mer de tryckte ner flickan, ju mer fick de stå på den platsen där de trivdes bäst. Om man ska sammanfatta det så kan man säga att ju sämre de fick flickan att må, desto bättre mådde de själva. Någonstans där borde de ställa sig frågan om det verkligen var värt det, hur långt kan man gå för sin egen skull? I detta fallet var eleverna kapabla till så mycket, för det var som att flickan inte längre var den flickan hon en gång varit. Hon hade förändrats, krympt på något sätt. Inte bara för hennes kamp mot vikten, hon hade även krympt så otroligt mycket som människa. Det var ingen person de trycker ner, det var deras leksak. Skulle flickan säga ifrån, så var det som att det var fel på leksaken. Leksaker kan inte prata, leksaker gör inte motstånd. Då såg eleverna det som att de var tvungna att lära leksaken det. Även där hade de lyckats, leksaken var så tyst som hon bara kunde bli."