I'll be there for you, through it all
ever if saving you sends me to heaven.'
åh. älska älska älska låten !


Här kommer lite till från "så mycket svårare på egen hand", det blir inte så mycket. Har inte haft tid, ork eller idéer till den så ah.
"Tystnaden som uppstod bröts av skolklockans hjärtskärande tjut. Det som varit en fantastiskt stor händelse för flickan, verkade bara vara ytterligare en sak att reta henne för i de andra elevernas ögon. De rusade ut ur klassrummet och väntade där de brukade, vid utgången precis utom synhåll för lärarna. Inte för att det spelade någon roll. Lärarna gjorde aldrig något för att stoppa mobbingen ändå. Så att stå där och vänta var mest symboliskt, för att visa att flickan inte kunde rymma ifrån dem. Att hon var fast i samma spår.

Ur dagboken.
Idag efter skolan kom en tjej fram till mig. Hon såg på mig, ingen annan. Hon talade till mig, ingen annan. Hon berömde mig, ingen annan. Jag minns de exakta orden hon sa.
“Du, vänta lite. Jag ville bara säga att jag tycker det var bra sagt idag.”
Jag sa inte tack, nickade bara. Det krävs mer än så för att vinna min tillit. Dessutom var det jag sa bara vad jag tycker, jag var bara ärlig. Eller nej, inte bara vad jag tycker, inte bara ärlig. För mig var det inte “bara“, ta bort bara. Det var vad jag tycker och jag var ärlig. Det var stort för mig, men inte för någon annan. För de andra var det bara ett svek, nu måste de bygga sina murar på nytt. De tycker det är jobbigt att bygga upp muren, trots att alla är på en sida av den. Alla utom jag.
Ny musik i högtalarna idag. “Fighter” med Christina Aguilera.
”You probably think that I hold resentment for you
But, uh uh, oh no, you're wrong
'Cause if it wasn't for all that you tried to do
I wouldn't know just how capable I am to pull through
So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger
So thanks for making me a fighter”
Jag kan klara det här. Ensam är stark.

Verkligheten.
Samma flicka, som dagen innan varit så stark och känt sig så bra, samma flicka var idag så svag och så liten. Hon hade inte insett hur mycket värre det skulle bli när hon pratade. Det lilla hon sa, de 13 orden räckte. Räckte för att höja mobbingen till en ny nivå. Det krävdes inte mycket för att hennes tunna kropp skulle falla mot marken. Hon åt fortfarande mindre och mindre, det syntes. Eleverna runt omkring henne spottade, slog, sparkade, hånade, tryckte ner och stötte ut. Allt de kunde komma på gjorde de. Ni kan inte föreställa er hur det var för flickan, att inte känna sig trygg någonstans. När det inte var eleverna hon var rädd för, så var hon rädd för sig själv. Hennes egna tankar sårade henne mer än eleverna lyckades göra. Fast det var ju från början deras fel, så på sätt och vis var det ju de som sårade. Men de visste inte om det, kunde inte njuta av det."