i was too scared to start, now i'm too scared to let go
Första delen heter "så mycket svårare på egen hand" och under rubriken står det "jag klarar det här, ensam är stark."
Andra delen ska heta "inte utan dig".
Och tredje delen ska heta "allas stjärnor glittrar".
Haha ah jag får väl se hur det blir. Här kommer iafl det senaste jag har skrivit:
"Verkligheten.
Efter skolan en dag kom en tjej fram till flickan, en elev. Hon gick sakta som om hon skulle gå fram till ett djur och var rädd för att skrämma bort det. Det var samma tjej som en gång innan gått fram till flickan efter skolan. Den gången hade hon berömt flickan för vad hon hade sagt på lektionen. Men nu var det ingenting speciellt hon ville.
“Jag ska också åt det hållet.” Sa hon.
“Jaha”, svarade flickan.
Mer än så behövdes inte, de hade följe hem den dagen. Och dagen efter, och nästa dag.. De pratade inte så mycket den första veckan. Men snart hade flickan börjat få lite förtroende för tjejen, Vanessa. Varje dag gick de tillsammans hem, pratade om allt. Flickan var glad när hon var med Vanessa, hon kände sig trygg. Vanessa försvarade aldrig flickan i skolan, men det var inget flickan begärde. Hon var helt förundrad över att faktiskt ha en vän att prata med, det fanns inget annat i hennes värld just då.
Vanessa lyssnade, förstod och hade svar på det mesta. Flickan hade aldrig känt den känslan innan, att hon bara var tvungen att berätta någonting hon tänkt på, varit med om eller sett. Hon hade så mycket att berätta. Att ha varit tyst en så lång tid och sedan helt plötsligt ha någon som lyssnade på vad hon hade att säga, det var en otrolig känsla. Det enda flickan fortsatte hålla för sig själv var tankarna om mobbingen, hon ville heller inte berätta om sina upplevelser. Sanningen var att hon skämdes. Hon tyckte det var pinsamt att vara ett offer. Hon lät också bli att berätta om sin kamp mot vikten. Flickan insåg inte hur mycket hon hade gått ner i vikt redan, förstod inte att det syntes. Varje dag såg hon sig i spegeln, och vad hon såg var inte verklighetens bild. Spegelbilden visade precis vad eleverna på skolan så länge kämpat för att få henne att se. En
Ensam,
Värdelös,
Övergiven,
Hatad,
Äcklig och
Ful tjej. Vanessa försvarade som sagt aldrig flickan i skolan, så hon lät även bli att tala om för henne att hon inte var allt det där. Vanessa gav inte komplimanger till flickan. Men om man aldrig förut haft en vän, så är det inte direkt något man reflekterar över.
Ur dagboken.
Jag har en vän. Hon betyder så mycket för mig, jag tror inte att någon förstår hur Vanessa lyser upp min värld. Varje dag går vi till skolan tillsammans, sen väntar hon på mig så att vi kan gå tillsammans hem också. Vanessa lyssnar på mig, hon är så snäll. Det är knappt så att jag vågar tro att det är sant. Jag vågar inte nypa mig själv, jag är rädd att jag drömmer. Om jag drömmer så vill jag aldrig vakna. De i skolan har inte slutat, men det gör inte lika ont längre. Jag har något att kämpa för nu, allting är förändrat. Nu kan jag se saker ur ett annat perspektiv. Tänk att en vän, som lyssnar och förstår, var allt som behövdes.
Verkligheten.
En dag när de gick hem från skolan bestämde sig flickan för en stor sak. Hon skulle ta hem Vanessa, och visa henne sin dagbok. Aldrig förut, hade någon ens fått se hennes dagbok och verkligen inte läsa den. Men flickan litade på Vanessa, hon kände inte längre att hon hade något att dölja. De gick in i hennes hus, in på hennes rum och hon letade fram nyckeln. Nyckeln till hennes liv, dagboken. Vanessa såg oförstående på henne.
“Varför gör du det här?” frågade hon.
“Jag litar på dig, jag har ingenting att dölja.” svarade flickan självsäkert.
Vanessa fnös tyst så att flickan inte hörde. Att flickan inte förstod, det var ju nästan synd om henne. Men detta var bättre än de hade väntat sig. Tänk så lätt det var att vinna någons tillit egentligen, till och med flickans. Hon som hade blivit sviken av världen, borde hon inte vara med sluten? Det stod mycket i dagboken, detaljerade beskrivningar av mobbing och känslor. Flickans vardag var verkligen inte enkel. Vanessa kunde bläddra och läsa utan att röra en min på insidan, på utsidan var hon tvungen. Annars kanske flickan skulle misstänka något. Det var inte förrän hon kom fram till sista sidan, det som var skrivet dagen innan som hon började tveka lite. Där stod det hur mycket Vanessa betydde för flickan, att hon var anledningen till att flickan fortsatte kämpa. Allt var ett spel, men flickan kunde inte reglerna. Vanessa ville inte egentligen, hon var inte sån här. Men hon var tvungen. Reglerna var så, hur gärna hon än önskade att verkligheten var annorlunda. Om man vill vara med i leken så måste man välja sida och när det står mellan flickans eller alla andras så är valet inte svårt. Det var uppenbart vilka som skulle vinna leken. Leken hade ett namn vid det här laget, de flesta känner nog till den. Alla mot en kallas den."