"Ur dagboken.
Jag klarar det inte, jag gör verkligen inte det. De har ingen gräns, det finns inget slut. Det är som att jag faller ner i en bottenlös grop där ingen någonsin hjälper mig upp. Mitt liv är en återvändsgränd, jag vågar inte vända mig om för jag vet vilka som står där. De är så många, och de kommer bara närmare. Att veta att de är där för att skada mig får mig att skaka. Jag faller ofta ihop när jag är ensam. Smärtan jag bär på trycker mig neråt. Jag tror inte att det någonsin går över, ens om de skulle sluta. Ärren de har gjort i mig finns kvar för alltid. Jag är fast för evigt i en kamp som jag aldrig kommer vinna. Inte på egen hand. När jag säger att jag inte kommer klara det här, så menar jag det. Jag kommer inte orka fortsätta, någonstans kommer mitt inre jag säga stopp. Men jag tänker inte ta livet av mig, det är inte det som “jag klarar det inte” innebär. Det innebär att jag vet, redan nu, att jag kommer stå upp en vacker dag utan att egentligen vara jag. Där kommer stå någon som ser ut som mig, låter som mig och beter sig som mig, men det kommer inte vara jag. Jag kommer förlora mig själv och hela den jag är. Även om ingen runtom mig märker det så håller jag på att förändras. Allt jag en gång var och allt jag var menad till att bli, det bara rinner ur mina händer. Som om ett timglas med sand har vänts upp och ner, och sanden som rinner ner är den jag är. Hinner jag inte vända på det innan det är för sent, så kommer hela min själ att finnas någon annanstans. Och jag var inte redo för det här, jag hade inte hunnit finna mitt jag. Det var inte jag som vände på timglaset så att sanden började rinna ut, det var dem."
Denna delen är jag nog mest nöjd med hittills tror jag eheh :D