Jag måste bara skriva av mig lite.
Det här inlägget får ni gärna hoppa över, om ni inte vill läsa värsta emo-texten typ. För känner på mig att det kommer bli så.
Kollade igenom min bilddagbok och insåg hur dåligt jag mått det senaste året. Jag är sån som måste ha roligt för att må bra och kunna förtränga minnen jag har. Och när jag läste mina texter från när jag mådde skit så slog allt tillbaka. Så fort jag blundar så ser jag allt, allt det där som hänt. Rädslan. Tårarna. Oron. Jag har många gånger frågat mig om det någonsin kommer ta slut.
Svaret är nej. Det blir bättre, men jag kommer nog ha med mig det här resten av mitt liv. Och ja, det är sorgligt att jag kommer få leva med vissa minnen. De spelas upp i huvudet när jag blundar, inte alltid. Men när jag faller och ingen kan fånga mig. De där dagarna vi grät, och nätterna då vi inte hade någonstans att ta vägen. Att känna sig övergiven och ensam, trots att man har massor av människor runt omkring sig är hemskt. Och att ständigt vara rädd för att bli ensam kvar är värre. Det är jag fortfarande. Jag håller så hårt i mina vänner och så. Men ändå känns det som att jag en dag kommer stå där. Kanske inte här, inte nu. Men någon gång. Och jag är så rädd för det.
På kvällarna är jag ensam. Det har alltid varit då allt slagit tillbaka på mig. Den glada lyckliga tjejen jag kan vara, ibland känns det som att det bara är ett skal, ett skydd. Kan det vara så? Att man är så rädd att folk ska fatta, så rädd att behöva tackla problemen och berätta i verkligheten, att man låtsas så otroligt bra att ingen märker? För det var vad jag gjorde under en lång tid. Jag tänkte, att om jag inte sa något högt, så var det inte på riktigt. Det här gör så ont att tänka tillbaka på. Det känns helt sjukt att jag, jag som ändå har fått det så pass bra nu, har det här att tänka tillbaka till. Många år tillbaka är det första jag tänker på, kvällarna då jag satt på mitt golv med musik i öronen och försökte förtränga verkligheten. Jag ställde mig frågan, tar det aldrig slut? Som jag skrev förut, nej. Men det blir bättre.
Kämpa vidare, låt ingen trycka ner dig.